Det är nog mest synd om männen i ett förhållande då kvinnan är gravid, det är mycket som dom måste stå ut, psykiskt och ibland även fysiskt. Det har inte varit något annorlunda för min kille som har fått stå ut med en hel del.

Dagligen gör han allt för att jag ska ha det bra och må bra, och dagligen får han tillbaka att jag är irriterad mot honom och blir negativ. Och den stackarn tror att det är hans fel varje gång, det är oftast bara han som lyckas göra något jag stör mig på då jag redan är irriterad, och eftersom det är han som gör det visar jag min irritation mot honom som jag från början bara haft inom mig. Därav kan det verka som att jag bara blir negativ helt utan anledning och går och lägger mig i sängen och han inte har någon aning om varför. I vanliga fall stör jag mig inte på det där som jag gör just då jag är irriterad för mig själv. Men då han lyckas göra det under den korta stund som irritationen finns inom mig kan det störa mig så mycket att jag skulle kunna gå därifrån och gå ut i flera timmar känns det som. Och de gånger då han inte har någon aning om varför jag blivit ”irriterad på honom” och går och lägger mig och han också går och lägger sig och frågar vad det är, så blir jag ännu mer irriterad, helt utan anledning, antingen för att jag känner att han borde veta det, fast jag vet att han inte skulle kunna ha en enda liten aning om det, eller så blir jag mer irriterad på mig själv för jag inte själv vet varför och visar även detta som om att jag blir mer irriterad på honom.

Hur mycket jag än skulle vilja förklara hur mycket jag älskar honom och just vad jag älskar med honom så skulle det inte gå. Skulle jag försöka beskriva det så skulle jag inte kunna göra annat, för att varje sekund som går är en ny anledning, varje rörelse, ord eller något han gör är en anledning till att älska honom, för att det är han som gör det och det är han, och jag älskar honom för att han är han. Därav kan jag inte störa mig på ett dugg han gör längre, han har ändrat på det saker som jag tycker var viktigast, men det var bara för att han skulle kunna visa sig trogen. Jag ser inte att jag skulle kunna bli irriterad på honom i vanliga fall, så efter födelsen så kommer det bli som förut antagligen. För att det han gör är han, och jag älskar honom, så stör jag mig på något han gör så kan jag inte älska honom för att han är han.

Han har redan hunnit gjort allt det värsta mot mig, och sett konsekvenserna efter det, så han vet vad som är acceptabelt och inte. Då han håller sig inom de gränserna så kommer jag aldrig att kunna bli irriterad på honom efter det här.

Allt han gör som vanligt folk skulle störa sig jättemycket på finner jag ändå någon charm i, att han alltid är klantig, kommer med dumma frågor, gör opassande saker vid vissa tillfällen, aldrig hör något då han koncentrerar sig eller sitter vid datorn. Jag tänker på hur tråkigt det skulle vara om han var ”helt perfekt” som alla andra skulle säga, som alltid vet vad han ska göra, och alltid gör rätt. Han är helt perfekt för mig fast han inte vet hur man är 100% romantisk som alla vill att sin kille ska vara. Jag skulle nöja mig gott och väl med 0%, det mest perfekta han gör att han försöker, vilket jag värdesätter mer jämfört om han skulle lyckas totalt, det skulle kännas meningslöst just nu. Vi har fortfarande många, många år tillsammans, så jag vet att han har gott om tid på sig, han förändras för varje dag som går, och skulle han vara 100% perfekt enligt andra, vad skulle det då kunna utvecklas till. Hellre att det börjar på 0% och stiger sakta. Då jag redan tycker han är helt perfekt så känns det ännu mer speciellt då han försöker, och då han ändrar sig. Min kärlek till honom växer dag för dag, och det finns nog inget han kan göra för att sänka den. Med tanke på vad han redan gjort och hur pass bra vi tagit oss igenom det.

Vaknade som vanligt runt kl. 08.00 då Robin egentligen ska kliva upp och göra sig klar för skolan, men som tur är fick jag behålla honom hemma idag då han börjar bli sjuk och hade väldigt ont i halsen. Känner mig lite taskig över att ha gjort så att han inte fick gå och lägga sig igen men han klagade inget mer efter att han fått lägga sig och spela i alla fall.

Jag själv mådde som vanligt, lika ont i benet men kan röra det utan att det gör ont i hela kroppen nu i alla fall.

Idag har jag i alla fall bestämt mig för att det ska vara en dag helt utan negativitet, att jag ska varken bli irriterad eller deppig, eller ja, försöka att inte bli det så mycket som möjligt. Hoppas jag verkligen lyckas också, dels är jag väldigt less på att bli irriterad, men det är svårt när man är gravid, då bli man enkelt irriterad om man är hungrig, trött eller bara sugen på något speciellt.

Hoppas att jag lyckas hålla mig ifrån det för Robins skull också. Det var väldigt länge sedan han fick vara med om en dag då jag inte bad honom dra åt helvete, eller att han ska gå och lägga sig för att jag är less på honom eller dylikt. Han förtjänar en positiv dag efter allt han gjort mot mig senaste tiden

I och med att båda är lite slö och mår dåligt idag så blir det nog bara till att slöa hela dagen, så är inte så mycket stressande och så i alla fall. Dock är det en hel del saker som behöver göras, rummet behöver städas och har en del saker som har med skolan att göra som måste bli klara, och mycket mer småsaker som man måste ta tag i. är väl bara jag som stressar upp mig över allting, med städningen och så, men har inget annat att göra känns det som. Jag blir alldeles för stressad av att bara sitta still och ta det lugnt, då jag vet att det finns saker att göra.

Jag har nästan lyckats bra hittills med att inte bli irriterad, klockan börjar närma sig 10.00 och vid en vanlig dag brukar jag ha lyckats med att bli irriterad eller deppig 20 gånger om vid det här laget.

Som vanligt börjar Cornelia sparka en hel del som hon ofta gör vid den här tiden, så det gör lite ont mot revbenen där hon sparkar, men känner den smärtan inte jobbig, då jag hellre har ont av att hon sparkar än att inte känna något alls. Då jag aldrig fick tillfälle och möjlighet att njuta, känna glädje och komma ihåg den första sparken så får jag njuta av de 1000 som följer.

Det är egentligen bara till att njuta av hela graviditeten än att slänga bort den genom att bli irriterad och negativ, eftersom det är något man aldrig kommer att få uppleva samma sak igen, varje graviditet är ju unik. Så att som jag känner nu, då jag väntar våran lilla Cornelia, så kommer jag aldrig att känna igen.

Det kan vara svårt att förstå bandet mellan en moder och hennes barn om man inte har barn eller väntar ett. Speciellt när man väntar ett, oroligheten man har hela tiden, känslan över att ha ett barn kan jag dock inte säga något än så länge om. Jag förstår dock itne hur folk som förlorar sitt barn innan det är fött, hur dom lyckas överleva, bara tanken på att jag skulle förlora Cornelia, vill inte ens tänka på den tanken. Min mamma förlorade ett barn, det som skulle varit min storebror, och nu förstår jag inte hur hon lyckats tagit sig igenom det, men dock var ju det inte hennes första, men ändå.

Jag skulle aldrig klara av att förlora Cornelia då hon är en del av mig, och Robin också såklart.

Det blir nog till att sova en liten stund till innan lunch, eller inte sova kanske, känns för onödigt, men blir en vilostund då jag känner att jag börjar stressa upp mig över alla de där småsakerna som behöver göras.

Kl. 02.00

Lyckades till att börja må väldigt dåligt under natten, först var det bara det vanliga illamåendet, sedan då jag skulle gå och stänga av en film som var igång på datorn lyckades jag knäcka till ´benet så jag knappt kunde röra vänstra benet utan en extrem smärta. Brydde mig inte så mycket om det, utan försökte tänka på bort det genom att sitta och läsa på lite olika forum. Dock så fort jag rörde benet en liten milimeter så gjorde det så otroligt ont i hela kroppen, och kändes som att det var 50 grader varmt i rummet men ändå frös jag, och dottern jag väntar låg och sparkade och höll på vilket resulterade i ont vid magen också.

Jag hade god lust till att väcka Robin under hela tiden, men tyckte att han behövde sömn. Det är rätt skumt hur mycket man kan sakna sina killar i sådana där tillstånd, fast det att han bara låg i sängen på andra sidan rummet, men jag kunde inte ta mig till sängen heller.

04.00

Bestämmer mig för att väcka honom men ingen aning hur, kastar en kudde mot honom och på nästa vaknar han till, vilket gjorde mig överlycklig. Fick sitta och prata med honom en halvtimme för att han sedan skulle lyckas kliva upp och gå bort till mig.

Han var ju självklart helt död i första början, men kan inte anklaga honom för det, han hade bara fått några timmars sömn.

Kände dock att jag började bli irriterad på honom, vilket inte är ovanligt, men orkade inte vara irriterad också, då jag mådde så dåligt, så tyckte att det var bäst för bådas del om han gick och lade sig i sängen igen, vilket han protesterade till.

Sedan var han också väldigt underbar och tog sig ut till köket för att göra något att äta åt mig.

Vid 05.00 bestämde vi oss dock för att försöka sova vilket var väldigt besvärligt för min del. Låg jag på rygg så gjorde det väldigt ont i benet, låg  jag åt vänster eller höger så gjorde det ont i både benet och magen, benet gjordel ite mindre ont än på rygg i alla fall.

Han somnade direkt, vilket inte var helt oväntat, för mig tog det yttligare ett väldigt bra tag.

Skrivet.  kl. 22.47

Vaknade upp igen vid kl.08.00 imorse då Robin skulle till skolan, nu var det bara benet som gjorde otroligt ont, och kändes ännu värre än under natten, så gick och lade mig för att få lite mer sömn efter att han hade gått. Fick sova till lunch då hans systerdotter sprang rakt in på hans rum där jag sov och började skrika mitt namn, som tur är var det bara cirka 5 minuter innan han kom hem från skolan, så skulle inte ha fått sova mycket längre ändå.

Vid 14.00 skulle jag till sjukhuset för att göra mitt andra ultraljud, det var pest och pina att tvinga upp sig och sedan gå till bussen då benet gjorde så extremt ont för varje steg. Jag överlevde i alla fall.

Det var underbart att få se våran lilla Cornelia igen, och som på förra ultraljudet låg hon med händerna knutna framför ansiktet och nafsade lite smått på en av dem.

Efter ultraljudet gick vi och satte oss vid några stolar för att vänta på min mamma. Jag och Robin skulle egentligen ha gått och hälsat på min mormor som ligger inne på patienthotellet på sjukhuset själva, men fråga min mamma om hon kunde komma dit, för det första skulle vi aldrig hitta och så var vi fikasugna och utan pengar.

Vi är där ett tag och sitter i ett litet fikarum och pratar lite, mestadels ville väl min mormor se att allt var bra med mig och sådär, och både hon och min mamma fick se de två nya bilderna som vi fick från ultraljudet.

När vi kom tillbaks till stan så bad jag min mamma köpa glass då hon ändå skulle på ICA, hon var dock snäll nog att köpa två semlor, baguetter med vallmofrön på, skinkost och soppa.

Sedan återvände jag och Robin hem till honom och lade mig för att vila då jag fått så otroligt ont i hela kroppen tack vare benet.

Vi gick och lade oss och sov efter middagen igen och vaknade upp vid 19.00, sen låg vi bara och slöade och tittade på tv i en timme. Vi satt och spelade en stund och sedan vid 22.00 satte han sig vid datorn för att spela med en av hans bekanta vänner.

Och jag satte mig för att läsa igenom trådar på diverse forum för blivande föräldrar.

Nu vid 23.35 blir det dagens första kopp kaffe med vaniljsmak, är fortfarande överlycklig till att äntligen ha hittat kaffe-sirap.

I början av min graviditet var jag 15 år, i 3 månader. Det var svårt att veta hur jag skulle göra, relationen mellan mig och Robin, pappan, var inte allt för bra under den tiden, och många gånger var allting på väg att ta slut.

Det hände en del negativa saker, vissa större än andra.  I slutet av agusti kände jag att något inte stod helt rätt till med mig själv dock, och det visade sig att jag var gravid. Någon dag efter jag hade varit och fått det bekräftat så hände en negativ sak till som höll på att avsluta vårat förhållande, och jag avstod att berätta något för Robin. Efter ungefär en vecka orkade jag inte med det bråk som dagligen var och berättade och sedan fick han göra som han ville.

Han stannade i alla fall, vilket var lite posetivt.

Ett bra tag efter det var dock en väldigt svår tid. Jag tänkte absolut inte göra abort för jag anser det vara fel, men han ville det. Från början blev jag mest förvirrad, från första början blev jag överlycklig, då han ville ha kvar det, nästa dag, så ville han att jag skulle göra abort. Någon dag senare så skulle vi behålla det, andra dagen inte. Efter ett tag visst ejag inte riktigt vad jag skulle tro på. Vi bestämde dock att vi inte skulle ha kvar det, men jag försökte dra ut på tiden så mycket som möjligt, det var ju ändå min dotter eller min son. Eller ja, våran.

Tiden mellan allt det, fick jag varken mycket sömn eller orkade inte bry mig om att äta, jag kände bara för att ligga i sängen och stirra ut. Var fortfarande en del bråk mellan oss, och de flesta nätter, eller tja, alla nätter fick jag nästan gråta mig till söms, fick alltid för ont i huvudet, så fick ta en sömntablett och hoppas på att jag skulle somna. Jag hade en otrolig ångest över att göra abort.

Jag sa hela tiden att jag skulle gå och kolla upp allt med abort dagen därpå, och efter den dagen sa jag samma sak för att lyckas dra ut på tiden så mycket som möjligt.

Dagen då jag egentligen skulle göra det så bestämde jag mig för, att jag absolut inte kunde göra det, även om det skulle betyda att han skulle lämna mig då eller vilka konsekvenser det än skulle få. Visst skulle jag må extremt dåligt och vara deppig stor del av tiden om jag skulle behövt vara utan honom, men kändes som att mina egna känslor var viktigast.

Skulle jag vara tvungen till abort skulle jag inte kunna leva vidare kändes det som, jag skulle inte kunna le ärligt, inte känna glädje över någonting.

Tiedn efter var också lite besvärlig, vi försökte dock lösa allting så båda två blev nöjda. eftersom vi inte visste hur varken hans eller mina föräldrar skulle ta det, så ville han försöka ha det hemligt för sina så länge som möjligt, men mina föräldrar hade listat ut det efter någon månad, det blev en del problem, men vi nekade till att att jag var gravid mest.

Dock började allt tjafs mellan honom och mig avta eftersom, vissa gånger blev det som det var förut, men det var lite enklare att glömma.

Han brydde sig dock inte lika mycket som jag hade hoppats på, så funderade många gånger på att lämna honom, för att jag var fortfarande tvungen till att gråta mig till söms 6 av 7 nätter per vecka. Det kändes som att han varken brydde sig om mig eller hans barn som vi väntade då, så det kändes meningslöst att stanna vid någon som inte bryr sig.

Jag ångrar dock attj ag inte tog vara på tiden de första månaderna som gravid med tanke på att jag trodde jag inte skulle ha kvar det från början, det tog mig 4, början på 5.te månaden att verkligen bry mig ordentligt. Det ångrar jag otroligt, när man ser alla som sitter och bloggar i deras första veckor om hur underbart allting känns över deras graviditeter.

Han föräldrar fick till slut reda på och dom flyttade inte precis till Haparanda och tvingade honom att följa med. Dom tog det rätt så positivt och var mest till att acceptera till början verkade det som. Kändes nog skönt för både Robin och mig att dom också tog det positivt.

Mina egna föräldrar, eller i alla fall min mamma hade ju fråga ett bra tag om jag väntade barn, men vi hade ju bestämt att vi inte skulle behålla det så jag nekade, och sedan när vi skulle behålla det så nekade jag för att han ville hålla det hemligt för sina. Så dom var positiva till saken också, vilket var ännu härligare, och min mamma hade hjälpt mig mer än jag redan då visste, och berättat för många fler då jag bara berättat för Robin. Hon hade lyckats höra sig runt efter saker som kan vara av behov när man nyss fått barn.

Det var skönt att slippa tänka på sådana saker nu mitt i allt. För hans del och sakerna hemma hos honom fixade hans föräldrar mest.