I början av min graviditet var jag 15 år, i 3 månader. Det var svårt att veta hur jag skulle göra, relationen mellan mig och Robin, pappan, var inte allt för bra under den tiden, och många gånger var allting på väg att ta slut.

Det hände en del negativa saker, vissa större än andra.  I slutet av agusti kände jag att något inte stod helt rätt till med mig själv dock, och det visade sig att jag var gravid. Någon dag efter jag hade varit och fått det bekräftat så hände en negativ sak till som höll på att avsluta vårat förhållande, och jag avstod att berätta något för Robin. Efter ungefär en vecka orkade jag inte med det bråk som dagligen var och berättade och sedan fick han göra som han ville.

Han stannade i alla fall, vilket var lite posetivt.

Ett bra tag efter det var dock en väldigt svår tid. Jag tänkte absolut inte göra abort för jag anser det vara fel, men han ville det. Från början blev jag mest förvirrad, från första början blev jag överlycklig, då han ville ha kvar det, nästa dag, så ville han att jag skulle göra abort. Någon dag senare så skulle vi behålla det, andra dagen inte. Efter ett tag visst ejag inte riktigt vad jag skulle tro på. Vi bestämde dock att vi inte skulle ha kvar det, men jag försökte dra ut på tiden så mycket som möjligt, det var ju ändå min dotter eller min son. Eller ja, våran.

Tiden mellan allt det, fick jag varken mycket sömn eller orkade inte bry mig om att äta, jag kände bara för att ligga i sängen och stirra ut. Var fortfarande en del bråk mellan oss, och de flesta nätter, eller tja, alla nätter fick jag nästan gråta mig till söms, fick alltid för ont i huvudet, så fick ta en sömntablett och hoppas på att jag skulle somna. Jag hade en otrolig ångest över att göra abort.

Jag sa hela tiden att jag skulle gå och kolla upp allt med abort dagen därpå, och efter den dagen sa jag samma sak för att lyckas dra ut på tiden så mycket som möjligt.

Dagen då jag egentligen skulle göra det så bestämde jag mig för, att jag absolut inte kunde göra det, även om det skulle betyda att han skulle lämna mig då eller vilka konsekvenser det än skulle få. Visst skulle jag må extremt dåligt och vara deppig stor del av tiden om jag skulle behövt vara utan honom, men kändes som att mina egna känslor var viktigast.

Skulle jag vara tvungen till abort skulle jag inte kunna leva vidare kändes det som, jag skulle inte kunna le ärligt, inte känna glädje över någonting.

Tiedn efter var också lite besvärlig, vi försökte dock lösa allting så båda två blev nöjda. eftersom vi inte visste hur varken hans eller mina föräldrar skulle ta det, så ville han försöka ha det hemligt för sina så länge som möjligt, men mina föräldrar hade listat ut det efter någon månad, det blev en del problem, men vi nekade till att att jag var gravid mest.

Dock började allt tjafs mellan honom och mig avta eftersom, vissa gånger blev det som det var förut, men det var lite enklare att glömma.

Han brydde sig dock inte lika mycket som jag hade hoppats på, så funderade många gånger på att lämna honom, för att jag var fortfarande tvungen till att gråta mig till söms 6 av 7 nätter per vecka. Det kändes som att han varken brydde sig om mig eller hans barn som vi väntade då, så det kändes meningslöst att stanna vid någon som inte bryr sig.

Jag ångrar dock attj ag inte tog vara på tiden de första månaderna som gravid med tanke på att jag trodde jag inte skulle ha kvar det från början, det tog mig 4, början på 5.te månaden att verkligen bry mig ordentligt. Det ångrar jag otroligt, när man ser alla som sitter och bloggar i deras första veckor om hur underbart allting känns över deras graviditeter.

Han föräldrar fick till slut reda på och dom flyttade inte precis till Haparanda och tvingade honom att följa med. Dom tog det rätt så positivt och var mest till att acceptera till början verkade det som. Kändes nog skönt för både Robin och mig att dom också tog det positivt.

Mina egna föräldrar, eller i alla fall min mamma hade ju fråga ett bra tag om jag väntade barn, men vi hade ju bestämt att vi inte skulle behålla det så jag nekade, och sedan när vi skulle behålla det så nekade jag för att han ville hålla det hemligt för sina. Så dom var positiva till saken också, vilket var ännu härligare, och min mamma hade hjälpt mig mer än jag redan då visste, och berättat för många fler då jag bara berättat för Robin. Hon hade lyckats höra sig runt efter saker som kan vara av behov när man nyss fått barn.

Det var skönt att slippa tänka på sådana saker nu mitt i allt. För hans del och sakerna hemma hos honom fixade hans föräldrar mest.