Det är nog mest synd om männen i ett förhållande då kvinnan är gravid, det är mycket som dom måste stå ut, psykiskt och ibland även fysiskt. Det har inte varit något annorlunda för min kille som har fått stå ut med en hel del.

Dagligen gör han allt för att jag ska ha det bra och må bra, och dagligen får han tillbaka att jag är irriterad mot honom och blir negativ. Och den stackarn tror att det är hans fel varje gång, det är oftast bara han som lyckas göra något jag stör mig på då jag redan är irriterad, och eftersom det är han som gör det visar jag min irritation mot honom som jag från början bara haft inom mig. Därav kan det verka som att jag bara blir negativ helt utan anledning och går och lägger mig i sängen och han inte har någon aning om varför. I vanliga fall stör jag mig inte på det där som jag gör just då jag är irriterad för mig själv. Men då han lyckas göra det under den korta stund som irritationen finns inom mig kan det störa mig så mycket att jag skulle kunna gå därifrån och gå ut i flera timmar känns det som. Och de gånger då han inte har någon aning om varför jag blivit ”irriterad på honom” och går och lägger mig och han också går och lägger sig och frågar vad det är, så blir jag ännu mer irriterad, helt utan anledning, antingen för att jag känner att han borde veta det, fast jag vet att han inte skulle kunna ha en enda liten aning om det, eller så blir jag mer irriterad på mig själv för jag inte själv vet varför och visar även detta som om att jag blir mer irriterad på honom.

Hur mycket jag än skulle vilja förklara hur mycket jag älskar honom och just vad jag älskar med honom så skulle det inte gå. Skulle jag försöka beskriva det så skulle jag inte kunna göra annat, för att varje sekund som går är en ny anledning, varje rörelse, ord eller något han gör är en anledning till att älska honom, för att det är han som gör det och det är han, och jag älskar honom för att han är han. Därav kan jag inte störa mig på ett dugg han gör längre, han har ändrat på det saker som jag tycker var viktigast, men det var bara för att han skulle kunna visa sig trogen. Jag ser inte att jag skulle kunna bli irriterad på honom i vanliga fall, så efter födelsen så kommer det bli som förut antagligen. För att det han gör är han, och jag älskar honom, så stör jag mig på något han gör så kan jag inte älska honom för att han är han.

Han har redan hunnit gjort allt det värsta mot mig, och sett konsekvenserna efter det, så han vet vad som är acceptabelt och inte. Då han håller sig inom de gränserna så kommer jag aldrig att kunna bli irriterad på honom efter det här.

Allt han gör som vanligt folk skulle störa sig jättemycket på finner jag ändå någon charm i, att han alltid är klantig, kommer med dumma frågor, gör opassande saker vid vissa tillfällen, aldrig hör något då han koncentrerar sig eller sitter vid datorn. Jag tänker på hur tråkigt det skulle vara om han var ”helt perfekt” som alla andra skulle säga, som alltid vet vad han ska göra, och alltid gör rätt. Han är helt perfekt för mig fast han inte vet hur man är 100% romantisk som alla vill att sin kille ska vara. Jag skulle nöja mig gott och väl med 0%, det mest perfekta han gör att han försöker, vilket jag värdesätter mer jämfört om han skulle lyckas totalt, det skulle kännas meningslöst just nu. Vi har fortfarande många, många år tillsammans, så jag vet att han har gott om tid på sig, han förändras för varje dag som går, och skulle han vara 100% perfekt enligt andra, vad skulle det då kunna utvecklas till. Hellre att det börjar på 0% och stiger sakta. Då jag redan tycker han är helt perfekt så känns det ännu mer speciellt då han försöker, och då han ändrar sig. Min kärlek till honom växer dag för dag, och det finns nog inget han kan göra för att sänka den. Med tanke på vad han redan gjort och hur pass bra vi tagit oss igenom det.