Vaknade som vanligt runt kl. 08.00 då Robin egentligen ska kliva upp och göra sig klar för skolan, men som tur är fick jag behålla honom hemma idag då han börjar bli sjuk och hade väldigt ont i halsen. Känner mig lite taskig över att ha gjort så att han inte fick gå och lägga sig igen men han klagade inget mer efter att han fått lägga sig och spela i alla fall.

Jag själv mådde som vanligt, lika ont i benet men kan röra det utan att det gör ont i hela kroppen nu i alla fall.

Idag har jag i alla fall bestämt mig för att det ska vara en dag helt utan negativitet, att jag ska varken bli irriterad eller deppig, eller ja, försöka att inte bli det så mycket som möjligt. Hoppas jag verkligen lyckas också, dels är jag väldigt less på att bli irriterad, men det är svårt när man är gravid, då bli man enkelt irriterad om man är hungrig, trött eller bara sugen på något speciellt.

Hoppas att jag lyckas hålla mig ifrån det för Robins skull också. Det var väldigt länge sedan han fick vara med om en dag då jag inte bad honom dra åt helvete, eller att han ska gå och lägga sig för att jag är less på honom eller dylikt. Han förtjänar en positiv dag efter allt han gjort mot mig senaste tiden

I och med att båda är lite slö och mår dåligt idag så blir det nog bara till att slöa hela dagen, så är inte så mycket stressande och så i alla fall. Dock är det en hel del saker som behöver göras, rummet behöver städas och har en del saker som har med skolan att göra som måste bli klara, och mycket mer småsaker som man måste ta tag i. är väl bara jag som stressar upp mig över allting, med städningen och så, men har inget annat att göra känns det som. Jag blir alldeles för stressad av att bara sitta still och ta det lugnt, då jag vet att det finns saker att göra.

Jag har nästan lyckats bra hittills med att inte bli irriterad, klockan börjar närma sig 10.00 och vid en vanlig dag brukar jag ha lyckats med att bli irriterad eller deppig 20 gånger om vid det här laget.

Som vanligt börjar Cornelia sparka en hel del som hon ofta gör vid den här tiden, så det gör lite ont mot revbenen där hon sparkar, men känner den smärtan inte jobbig, då jag hellre har ont av att hon sparkar än att inte känna något alls. Då jag aldrig fick tillfälle och möjlighet att njuta, känna glädje och komma ihåg den första sparken så får jag njuta av de 1000 som följer.

Det är egentligen bara till att njuta av hela graviditeten än att slänga bort den genom att bli irriterad och negativ, eftersom det är något man aldrig kommer att få uppleva samma sak igen, varje graviditet är ju unik. Så att som jag känner nu, då jag väntar våran lilla Cornelia, så kommer jag aldrig att känna igen.

Det kan vara svårt att förstå bandet mellan en moder och hennes barn om man inte har barn eller väntar ett. Speciellt när man väntar ett, oroligheten man har hela tiden, känslan över att ha ett barn kan jag dock inte säga något än så länge om. Jag förstår dock itne hur folk som förlorar sitt barn innan det är fött, hur dom lyckas överleva, bara tanken på att jag skulle förlora Cornelia, vill inte ens tänka på den tanken. Min mamma förlorade ett barn, det som skulle varit min storebror, och nu förstår jag inte hur hon lyckats tagit sig igenom det, men dock var ju det inte hennes första, men ändå.

Jag skulle aldrig klara av att förlora Cornelia då hon är en del av mig, och Robin också såklart.

Det blir nog till att sova en liten stund till innan lunch, eller inte sova kanske, känns för onödigt, men blir en vilostund då jag känner att jag börjar stressa upp mig över alla de där småsakerna som behöver göras.

Kl. 02.00

Lyckades till att börja må väldigt dåligt under natten, först var det bara det vanliga illamåendet, sedan då jag skulle gå och stänga av en film som var igång på datorn lyckades jag knäcka till ´benet så jag knappt kunde röra vänstra benet utan en extrem smärta. Brydde mig inte så mycket om det, utan försökte tänka på bort det genom att sitta och läsa på lite olika forum. Dock så fort jag rörde benet en liten milimeter så gjorde det så otroligt ont i hela kroppen, och kändes som att det var 50 grader varmt i rummet men ändå frös jag, och dottern jag väntar låg och sparkade och höll på vilket resulterade i ont vid magen också.

Jag hade god lust till att väcka Robin under hela tiden, men tyckte att han behövde sömn. Det är rätt skumt hur mycket man kan sakna sina killar i sådana där tillstånd, fast det att han bara låg i sängen på andra sidan rummet, men jag kunde inte ta mig till sängen heller.

04.00

Bestämmer mig för att väcka honom men ingen aning hur, kastar en kudde mot honom och på nästa vaknar han till, vilket gjorde mig överlycklig. Fick sitta och prata med honom en halvtimme för att han sedan skulle lyckas kliva upp och gå bort till mig.

Han var ju självklart helt död i första början, men kan inte anklaga honom för det, han hade bara fått några timmars sömn.

Kände dock att jag började bli irriterad på honom, vilket inte är ovanligt, men orkade inte vara irriterad också, då jag mådde så dåligt, så tyckte att det var bäst för bådas del om han gick och lade sig i sängen igen, vilket han protesterade till.

Sedan var han också väldigt underbar och tog sig ut till köket för att göra något att äta åt mig.

Vid 05.00 bestämde vi oss dock för att försöka sova vilket var väldigt besvärligt för min del. Låg jag på rygg så gjorde det väldigt ont i benet, låg  jag åt vänster eller höger så gjorde det ont i både benet och magen, benet gjordel ite mindre ont än på rygg i alla fall.

Han somnade direkt, vilket inte var helt oväntat, för mig tog det yttligare ett väldigt bra tag.

Skrivet.  kl. 22.47

Vaknade upp igen vid kl.08.00 imorse då Robin skulle till skolan, nu var det bara benet som gjorde otroligt ont, och kändes ännu värre än under natten, så gick och lade mig för att få lite mer sömn efter att han hade gått. Fick sova till lunch då hans systerdotter sprang rakt in på hans rum där jag sov och började skrika mitt namn, som tur är var det bara cirka 5 minuter innan han kom hem från skolan, så skulle inte ha fått sova mycket längre ändå.

Vid 14.00 skulle jag till sjukhuset för att göra mitt andra ultraljud, det var pest och pina att tvinga upp sig och sedan gå till bussen då benet gjorde så extremt ont för varje steg. Jag överlevde i alla fall.

Det var underbart att få se våran lilla Cornelia igen, och som på förra ultraljudet låg hon med händerna knutna framför ansiktet och nafsade lite smått på en av dem.

Efter ultraljudet gick vi och satte oss vid några stolar för att vänta på min mamma. Jag och Robin skulle egentligen ha gått och hälsat på min mormor som ligger inne på patienthotellet på sjukhuset själva, men fråga min mamma om hon kunde komma dit, för det första skulle vi aldrig hitta och så var vi fikasugna och utan pengar.

Vi är där ett tag och sitter i ett litet fikarum och pratar lite, mestadels ville väl min mormor se att allt var bra med mig och sådär, och både hon och min mamma fick se de två nya bilderna som vi fick från ultraljudet.

När vi kom tillbaks till stan så bad jag min mamma köpa glass då hon ändå skulle på ICA, hon var dock snäll nog att köpa två semlor, baguetter med vallmofrön på, skinkost och soppa.

Sedan återvände jag och Robin hem till honom och lade mig för att vila då jag fått så otroligt ont i hela kroppen tack vare benet.

Vi gick och lade oss och sov efter middagen igen och vaknade upp vid 19.00, sen låg vi bara och slöade och tittade på tv i en timme. Vi satt och spelade en stund och sedan vid 22.00 satte han sig vid datorn för att spela med en av hans bekanta vänner.

Och jag satte mig för att läsa igenom trådar på diverse forum för blivande föräldrar.

Nu vid 23.35 blir det dagens första kopp kaffe med vaniljsmak, är fortfarande överlycklig till att äntligen ha hittat kaffe-sirap.